Upprörd och ledsen...
...blir jag varje gång jag läser om kvinnor/ tjejer (män) som blivit våldtagna...läste ett inlägg på fb där en 17 åring våldtagit en tjejj...läste även kommentarerna som följde och jag blir sååå jävla arg!!...jag struntar i om de e en av utlänsk härkomst eller inte men DÄR gör personen i fråga ett val när denne gör detta, alla som blivt utsatta har inte valt själva att hamn i den situtationen utan en annan människa har valt att göra detta övergrepp...de ska klemas å tyckas synd om förövaren för denne har kanske haft en taskig uppväxt, den som blir utsatt har inte bett om att bli brutalt våldtagen...och de kommer ALLTID sitta kvar i ens minne...
Jag blev själv våldtagen för 17 år sedan i mitt hem av en bekant...de var bara vi två i lgh och med en nära liggande händelse så valde jag att inte anm för de var bara vi två i lgh, och bli "våldtagen" gång på gång i förhören och veta med all säkerhet att de inte skulle leda någon vart pga att ord står mot ord så valde jag då att inte göra detta...FEL jag vet...men jag hade dessa rättsprocesser sen tidigare i färskt minne och orkade inte gå vidare med detta när jag visste hur de hade hanterat de tidigare övergreppen inte av mig men ändå i min närhet
Den skammen och hur "skitig" jag kände mig efteråt går inte att beskriva, jag stack hem till mitt x å mådde så fruktansvärt dåligt och har gjort i många år...idag vet jag att de inte var mitt fel, de var en sjuk människas gärning och jag har i efterhand fått veta att han gjort samma sak tidigare än när detta hände mig...idag hade jag agerat annorlunda för att kanske hjälpa någon annan som hamnar i den situationen med honom...men just då efter att ha gått igenom denna processen i min närhet så orkade jag inte....idag kan jag prata om de men de har tagit sin tid...det sitter fortfarande som halvläkt sår men de blir infekterat varje gång jag blir påmind av någon som blivit utsatt för samma sak...Jag söker absolut inte en massa empati för detta men jag kände att jag ville skriva av mig när jag läste inlägget på fb...jag mår bra och är inte rädd som jag var tidigare för vad som skulle kunna hända, man kan inte leva i de förflutna men visst sätter sånt här spår i en...
Jag blev själv våldtagen för 17 år sedan i mitt hem av en bekant...de var bara vi två i lgh och med en nära liggande händelse så valde jag att inte anm för de var bara vi två i lgh, och bli "våldtagen" gång på gång i förhören och veta med all säkerhet att de inte skulle leda någon vart pga att ord står mot ord så valde jag då att inte göra detta...FEL jag vet...men jag hade dessa rättsprocesser sen tidigare i färskt minne och orkade inte gå vidare med detta när jag visste hur de hade hanterat de tidigare övergreppen inte av mig men ändå i min närhet
Den skammen och hur "skitig" jag kände mig efteråt går inte att beskriva, jag stack hem till mitt x å mådde så fruktansvärt dåligt och har gjort i många år...idag vet jag att de inte var mitt fel, de var en sjuk människas gärning och jag har i efterhand fått veta att han gjort samma sak tidigare än när detta hände mig...idag hade jag agerat annorlunda för att kanske hjälpa någon annan som hamnar i den situationen med honom...men just då efter att ha gått igenom denna processen i min närhet så orkade jag inte....idag kan jag prata om de men de har tagit sin tid...det sitter fortfarande som halvläkt sår men de blir infekterat varje gång jag blir påmind av någon som blivit utsatt för samma sak...Jag söker absolut inte en massa empati för detta men jag kände att jag ville skriva av mig när jag läste inlägget på fb...jag mår bra och är inte rädd som jag var tidigare för vad som skulle kunna hända, man kan inte leva i de förflutna men visst sätter sånt här spår i en...
