Gammtackan

..åkte ut i skogen med tjejjerna å gick en kort promis på 30 min, åkte sen till den platsen där jag såg den ensamma tranan...gick ut med tjejjerna på de stora gärdet å satte mig där å bara filosiferade...de roade sig med gräsätande, börjar tro att de e kossor jag har i stället för hundar!! =P
Mina tankar far runt om än de ena å än de andra men mest handlar de om min pappa som varit den mest betydelsefulla personen i mitt liv, men oxxå den personen som jag sårar mest...under tonåren gjorde jag revolt hemma..jag kände mig varken sedd eller betydelsefull för familjen å allra helst inte ifrån min mamma...när jag klev upp några år i tonåren så insåg jag vad pappa betydde för mig å alltid fanns där oavsett hur illa jag betedde mig...jag söp å rökte på under en del år fram tills jag fyllde 19, började redan på sommaren mellan 6an och 7an...vi var några tjejjer som hängde på de äldre grabbarna som hade bil, de va häftig då...men jag vet ju idag hur jag lät mig utnyttjas för att jag ville synas å känna mig som en speciell person bland mina kompisar...kunde väl inte ha lurat mig mer än så...den här känslan av att inte duga har följt mig under hela mitt liv, jag har inte kunnat ge mina barn en ekonomisk bra uppväxt, pengarna räckte till det mest nödvändiga...inga större utsvävningar med andra ord...jag sårade oxxå mina barn under ett och ett halvt års tid...då jag heeelt tappade huvudet för en man som INTE alls var bra för varken mig eller barnen...jag stod inte upp för de utan följde hans leverna fullt ut, mycket alkohol fanns med i bilden och de va de jag flyttade från mina barns pappa för...hans alkohol konsumtion, otrohet å psykisk/fysisk misshandel...jag har många människor i min omgivning som jag har svikit men har försökt råda bot på det...men ibland behövs de så lite för att min känsla av att inte duga smyger sig på igen...kan ärligt säga att under en period under tonåren skar jag mig, kanske inte så mycket för att jag ville ta mitt liv utan mer för att jag inte visste vart jag skulle göra av alla mina känslor av att inte duga...den känslan gjorde jäkligt ont när jag skar mig men de känslorna kunde jag ta på...mina känslor som rörde sig inom mig kunde jag inte släppa ut på något annat sätt...känslan av att inte duga inför människor poppar som sagt upp lite då och då och personerna som får mig att känna så vet jag inte gör saker för att såra mig men de gör det...de finns en anledning till att jag kallar mina tjejjer för lyckopiller för jag vet ärligt inte idag vart jag hade befunnit mig utan de...de e så lätt att falla tebax i den här negativa spiralen, tappa tron på sig själv...å de har jag gjort nu...den här ovissheten kring jobb/arbetsträning odyl har återigen satt en stämpel på mig som odugling...
Skriver inte de här för att få medömkan, de e inte de det handlar om...vill skriva av mig för de e så här jag känner just nu!!!