Gammtackan

...man tänkt sig alla gånger...tyvärr i det här fallet...min farbrors fru har haft cancer i säkerligen 10-12 år men aldrig klagat...min farbror dog för 2 år sedan så jag märkte att Maj-Britt började falla ur lite mer å mer...vi hade våra samtal och hon lät alltid så glad...vi skulle hälsa på henne förra helgen men tyvärr så ramlade hon ner för källartrappen å spräckte en tumör i magen...vi pratade förra onsdagen och jag hörde hur illa dant de var med henne och hon orkade inte med något besök men vi skulle ses vid ett annat tillfälle...förstod att de inte skulle bli så...förra söndagen somnade hon in å jag har mått skit för att jag inte hann träffa henne, pratade med hennes sons fru i förrgår för att höra hur de var med de...min kusin höll på i Maj-Britts hus så han var inte hemma men pratade dock med Anne en lång stund...hon sa några ord som gjorde mig tillfreds å kände att jag ändå hade gett Maj-Britt mina samtal en meningsfull stund...hon berättade alltid för Stefan att jag hade ringt och hon var så glad att jag verkligen brydde mig....det känns lättare i mitt hjärta efter de samtalet....MEN sen e de de här med begravningen...de som jag varit på efter pappas död har rivit upp massa känslor å jag har mått så jäkla dåligt...känslor som inte ger med sig, allt kommer tebax, samma känsla av tomhet....ska gå på hennes begravning och jag ska väl inte ta ut de i förskott men jag e livrädd för de ska bli likadant som de andra begravningarna...har morfars begravning i färskt minne...

Något jag har svårt att förstå e varför man inte har kontakt med de äldre i släkten...har haft underbara stunder tillsamman med de...de e i en helt annan dimmesion med sina tuffare uppväxt....de visste vad som krävdes av de och har en helt annan moral än många andra...att göra rätt för sig verkar vara en röd tråd i deras liv...de kan man knappast beskylla många för i dagens läge....OBS de e inget utpekande av någon utan helt generellt....